sitter och tänker

när kommer det att vara naturligt? det har allrig varit det det är inte och känns inte som att det kommer vara det heller. antingen alldeles för mycket eller inget alls.och vad jag än gör så blir det fel och hur jag än försöker så blir jag sjuk av det. blotta tanken gör mig illamående. sättet det får mig att känna ger mig själv hat och avsky. det får mig att villja krypa ur mitt eget skin. när jag är utan det kan jag inte sluta tänka på det. det flir en fixering. blir, är har alltid varit. inte en naturlig del av mitt liv. e sjuk ide, en pervers fixering, det är det ända. för mycket, för lite, för offta, för sellan, men allrig bra.

det som när mig förtär mig. säms över tankarna som säger att du har allrig mått så bra som då, när du nästan inte fanns. men det var väl det jag ville. bara försvinna. har hafft pli på mig nu länge. men tankarna försvinner inte. kan det allrig bli normalt. mat alltså.