varför är luften så tung

sitter uppe själv. alla i huset sover. jag hör då och då en buss åka förbi utanför men det ända som låter är fläkten vid datorn och lätt snusande innifrån sovrummet. jag har allt här, allt ag någonsin har kunnat vela ha, allt jag önskat och mer där till. en man som älskar mig och min allra finaste lilla trollunge att älska, fina vänner och tak över huvudet. varför mår jag inte bra. det är inte fel nu, det är mer rätt än någonsin förut men ändå så är det så tungt. nu när stormen är över tar det sig upp. gamla förträngda minnen gör sig påminda och saker jag inte har kommit i håg på flera år kommer upp igen. flera gånger varge vecka , varge dag, varge timma, varge gång det blir tyst. det kryper upp bakom mig och hugger tagi nacken så att jag blir helt stel i hela kroppen, eller så kommer det som en klump i magen som sakta letar sig uppåt upp i strupen och ner i lungorna. det kyler ner mina muskler och sliter nerverna i stycken. det håller slöjor framför mina ögon och drar mig ner mot golvet.

jag hör hur klockan tickar högre och högre och långsammare och långsammare tills tiden står stilla. allt känns overkligt och inget händer nu. allt har redan varit och lufter förvandlas till sirap som sjunker djupt ner i botten av mina lungor för att lägga sig där och vara för tung för att komma upp.och när allt är där kommer tankarna som talar så tydligt och högt att inget runt om hörs. sen minns jag. och minnet som luggit där gömt  kommer fram och lir mer värkligt äbn den stora tjocka sirapsdimman runt mig. det händer nu, jag känner det i varje cell i min kropp. det är inget minne det händer nu, gör ont nu, trycker mig,sliter mig kväver mig.
och vad gör det här nu. jag borde ju må bra nu. nu när allt är över, nu när allt är bra hur kan jag ha världens underbaraste familj och världens finaste vänner och ändå känna mig så hopplöst ensam.ensamt, tomt och hopplöst. känslan av meningslöshet är så stark. måste släppa mellankolin men det är så svårt. så svårt såhär när man sitter ensam i oktobernatten.