det är en ak som jag tänkt på många gånger förut men kom att tänka på nu igen när jag såg hur lilleman lekte på golvet bredvid soffan för en stund sedan. han har både ilar,gosedjur och ett aktivitets sentra med jud och jus men om han får välja leksaker så går han inte äns i närheten av dessa. klart han leker med det också men inte alls lika mycket som sina favorit leksaker. en tom plast matlåda, en slickepott , en plast visp och ett mililiter mott. för ett sådant litet barn är ju fantasierna så värkliga och självklara som en stor del av vad som är deras värklighet. det växer ju mer och mer bort ju ällre du blir och det är väl på sät och vis bra att man kan skillja på fantasi och verklighet men jag tror inte att det är så med barn heller. för det måste ju växa bort annars blir man ju betraktad som fullständigt galen. ja om man inte skapar storverk då förstås då blir du en kulturell ikon och ihågkommen som en stor konstnär. men vi som skapar bara för oss och de vi lever med,varför blir vi betraktade som konstiga?. jo jag har väl inte alls den livliga fantasi jag önskade men ändå ganska villd och ohämmad.
men det är ju barnsligt beteende som man måste växa ifrån. man måste ju lära sig att leva innom samhällets grå ramar för att fungera som det otroligt lagom individualistiska grå mittimellan individ du är. och hur lär vi oss det då? jo vi lär oss skämmas. lär dig att hålla dig innom onödiga ramar av skuld och skam för att en menniska som inte skäms är ju svårare att kuva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar